Eftersom detta är en blogg så borde jag kanske skriva vad som pågår just nu, men nej det tänker jag inte göra. Det är för mycket nu helt enkelt. Det börjar gå bra för vårat band, ett par låtar hörs snart på radio och allt filmande börjar succesivt likna något.

Just nu dricker jag vatten, tankarna på framtiden svärmar i huvudet. Och ja jag tror att jag har något av en plan nu. Det blir ett fett liv!


Självklart.

Mina tankar börjar direkt flamberas i spritångorna när jag sveper glaset med skottsk wisky. Flaskan pryds av en liten fågel som jag inte kan bestämma namnet på. Fasan eller Tjäder.

Det är andra tider nu. Framtidstankar är lagda åt sidan lika så allt konstnärligt forograferande. Många whiskyglas har svepts och många sidor har skrivits. Manuset ligger klart och snart kommer filmkamerorna gå varma.

Självklart.

Vattnet bara rinner och rinner. Ner för rutorna dalar droppar som bildar små kanaler över glaset. Det ser ut som kroppsådror, såna grova man får på armarna om man spänner och klämmer till blodflödet uppe vid armhålan.

Det är mörkt ute och i ögonvrån ser jag urmakarens neonskylt blinka rött och gult. Det är på andra sidan vägen, bredvid herrklädesbutiken som ingen handlar i. I det högra fönstret står en skyltdocka som ser så skrämmande ut, den har ramlat och spräckt skallen precis ovanför ögat. Det känns helt skumt att det är mindre än en vecka kvar till julafton. Jag känner knappt av någon julstämninga alls om jag ska vara ärlig. Men det kommer, tomten är där ute och smyger, jag vet det.


Självklart

Jag tittar upp på himlen en kväll. Stjärnorna glimmar som diamanter utslängda på en blå silkesduk. Näsan svider av den bitande kylan men jag bryr mig inte så mycket. Jag trampar snett ibland, för balansen blir förvrängd när man går och sammtidigt kollar upp i himlen. Jag vill ut dit, borra mitt ansikte in i silkesduken och höra musikens klang.

Självklart

Vindarna drar på lite extra och mitt hår blåser upp som en tuppkam

för att sedan lägga sig ner platt igen. Jag står utanför byggnaden

som jag snart ska gå in i och snön den bara faller och faller.

Gulblästrade väggar med bruna lister, det doftar 80-90tal och miljön ser aningen dyster ut.

Bild: Alexander Gustavsson

Bild: Alexander Gustavsson

livsöden...

But then again

Klockan är 11 på kvällen och det är fredag. Jag sitter på en gammal herrcykel vars sadel kanske skulle kunna varit lite mjukare. Skumpandes på pakethållaren, sitter min vän Niklas, jag kan inte se hans ansikte men jag kan lova att han har ro i blicken. Under ena armen har han en surfbräda som pendlar fram och tillbaka likt en vippbräda när vi rullar ner för den ojämna grusbacken. En icakasse gungar fram och tillbaka på mitt styre, i icakassen har vi ett par öl, lite kött och en paket pasta. Vi är på väg hem till Niklas för att laga mat och ladda upp inför lördagens kommande surfing.

När vi börjar närma oss kusten känner man vindpustarna bita sig in i ansiktet. Det är inte långt kvar till Niklas hus nu, vi svänger in mellan nyponbuskarna på den smala vägen som leder ända in till huset.

Jag hade kunnat fortsätta på texten där uppe men det var inte riktigt meningen. Jag ville bara dela med mig av en cykeltur som gav mig pirr i magen av lycka och total illfredställelse. Det är få gånger jag känner så men då var fan allt optimalt. Lagade supergod mat senare och somnade i varsin fotölj med A Breakdown Melody rullandes på tv-skärmen.

Jag tycker att livet är för mycket snack och för lite verkstad. Det är något vi alla borde tänka på, för allt blir vad vi gör det till.

/Alexander Gustavsson