Mina tankar börjar direkt flamberas i spritångorna när jag sveper glaset med skottsk wisky. Flaskan pryds av en liten fågel som jag inte kan bestämma namnet på. Fasan eller Tjäder.

Det är andra tider nu. Framtidstankar är lagda åt sidan lika så allt konstnärligt forograferande. Många whiskyglas har svepts och många sidor har skrivits. Manuset ligger klart och snart kommer filmkamerorna gå varma.

Självklart.

Vattnet bara rinner och rinner. Ner för rutorna dalar droppar som bildar små kanaler över glaset. Det ser ut som kroppsådror, såna grova man får på armarna om man spänner och klämmer till blodflödet uppe vid armhålan.

Det är mörkt ute och i ögonvrån ser jag urmakarens neonskylt blinka rött och gult. Det är på andra sidan vägen, bredvid herrklädesbutiken som ingen handlar i. I det högra fönstret står en skyltdocka som ser så skrämmande ut, den har ramlat och spräckt skallen precis ovanför ögat. Det känns helt skumt att det är mindre än en vecka kvar till julafton. Jag känner knappt av någon julstämninga alls om jag ska vara ärlig. Men det kommer, tomten är där ute och smyger, jag vet det.


Självklart

Jag tittar upp på himlen en kväll. Stjärnorna glimmar som diamanter utslängda på en blå silkesduk. Näsan svider av den bitande kylan men jag bryr mig inte så mycket. Jag trampar snett ibland, för balansen blir förvrängd när man går och sammtidigt kollar upp i himlen. Jag vill ut dit, borra mitt ansikte in i silkesduken och höra musikens klang.

Självklart

Vindarna drar på lite extra och mitt hår blåser upp som en tuppkam

för att sedan lägga sig ner platt igen. Jag står utanför byggnaden

som jag snart ska gå in i och snön den bara faller och faller.

Gulblästrade väggar med bruna lister, det doftar 80-90tal och miljön ser aningen dyster ut.

Bild: Alexander Gustavsson

Bild: Alexander Gustavsson

livsöden...

But then again

Klockan är 11 på kvällen och det är fredag. Jag sitter på en gammal herrcykel vars sadel kanske skulle kunna varit lite mjukare. Skumpandes på pakethållaren, sitter min vän Niklas, jag kan inte se hans ansikte men jag kan lova att han har ro i blicken. Under ena armen har han en surfbräda som pendlar fram och tillbaka likt en vippbräda när vi rullar ner för den ojämna grusbacken. En icakasse gungar fram och tillbaka på mitt styre, i icakassen har vi ett par öl, lite kött och en paket pasta. Vi är på väg hem till Niklas för att laga mat och ladda upp inför lördagens kommande surfing.

När vi börjar närma oss kusten känner man vindpustarna bita sig in i ansiktet. Det är inte långt kvar till Niklas hus nu, vi svänger in mellan nyponbuskarna på den smala vägen som leder ända in till huset.

Jag hade kunnat fortsätta på texten där uppe men det var inte riktigt meningen. Jag ville bara dela med mig av en cykeltur som gav mig pirr i magen av lycka och total illfredställelse. Det är få gånger jag känner så men då var fan allt optimalt. Lagade supergod mat senare och somnade i varsin fotölj med A Breakdown Melody rullandes på tv-skärmen.

Jag tycker att livet är för mycket snack och för lite verkstad. Det är något vi alla borde tänka på, för allt blir vad vi gör det till.

/Alexander Gustavsson

Sova middag i en pensionärskuvös..

Hela livet ägnar vi människor åt en fight mot allt dåligt som finns. Sjukdomar, katastrofer, olyckor, depprissioner osv osv. Först när vi blir lite över 60 år gamla och rynkorna viker sig som vågor över kinderna börjar vi tänka. Hur spenderade jag min livstid? Är jag nöjd med alla val jag gjorde, alla beslut jag tog och alla tillfllen jag tog i akt?

Jag tror att jag skulle bryta ihop om jag vid 60 års ålder kände tidspress inför alla grejor jag inte hunnit göra i livet. Eller så skulle jag göra som alla andra i den åldern, ringa 118118 och fråga efter numret till närmaste byggfirma. Jag hade bett dem bygga ett uterum med värmeslingor i golvet, investerat i en vägg-TV som var lika stor som husfasaden och smällt in den i uterummet. Sen hade jag legat där hela dagarna och låtit transfetterna göra sitt. Varpå jag hade klagat över min fettma och köpt gångstavar som jag raskt hade pumpat mig fram med på stan, helt utan att bry mig om hur jävla dum jag såg ut i spandexshorts och rosa pannband.

Tiden då den första sjukdomen kommit hade blivit jobbig. Det hade bara varit ett virus men jag var svagare nu. Jag hade fått trappa ner på motionerandet och nu blivit tvungen att ta det lugnt i stället. Tröttheten hade smugit sig på och att sova middag blev allt vanligare. Dagen kom då en knöl började bukta ut en bit bakom mitt högra bröst. Prover togs och beskedet var en stor sorg, jag hade fått Cancer. Helvetessjukdomen som jag jag genom livet peppat mig och sagt att aldrig jag skulle få, hade nu brutit ut i min späda kropp. Man kunde känna redan efter första cellgiftsbehandlingen hur det liksom åt sig in på kroppen.

Jag som trodde jag var odödlig, jag hade så jävla fel.

Cancerbölden opererades bort och Inga Månsson är nu 70 år gammal helt frisk från sjukdomen.

Livet är för kort för att man ska hinna stanna upp och tveka

/Alexander Gustavsson