Tre klick på Marcus.

/Alexander Gustavsson

5 minuter med Niklas Johansson

Vad gör du när du är helt ensam?
Jag brukar bygga saker som dyker upp i mina tankar, antingen i trä, lego eller plast, jag får en kick av det och går in för det som fan. Jag brukar kallas för "fixaren" Jag har bland annat gjort en egen surfbräda, det tog en sommar att slipa till den. Stod ute i trädgården med en öl i handen och sandpappret i andra.

Är du rädd för "the global warming" och dess påstådda effekter? Inte så värst rädd, men vinden kan gå åt helvete. Jag är ju vågsurfare sedan två och ett halvt år tillbaka och har innan dess kitesurfat i ett par år. Jag har kommit att bli lite av en Windguru av att vara surfare och bo i sverige, här är man ju så beroende av hur stark vinden är, riktning och plats. Allt måste klaffa för ett någerlunda surf.

Jag växte upp i Älmhult en Svenssonpräglad småstad där 80 % av invånarna jobbar på IKEA. Nu när jag blivit äldre är den hålan gärna något jag vill komma bort ifrån. Jag kommer om ett par år köpa mig en folkabuss och dra ut i världen för att uppnå maximal frihet. Du kan följa med om du vill?

/Alexander Gustavsson

"Ska vi spela sten-sax-påse?"

Marcus Berg är aningen avslappnad men ändå hetsig när jag träffar honom på ungdomsgården i centrala Båstad.

Marcus fick en lördagkväll för sig att han skulle ha efterfest hemma, under kvällens gång hade han redan förtärt en hel del alkohol och det blev inte bättre ju mer klockan blev. 2 timmar senare får han för sig att han ska rasta sin motorcross och efter att han kört 200 meter från huset hinner han inte veja för en felparkerad bil. När han slängde i sig den sista ölen kunde han långt ifrån ana att denna kväll kanske skulle bli hans sista i livet.

Marcus fördes med ambulans akut in till lasarettet med skallskador och flertalet benfrakturer. Först efter många operationer och många timmar i respirator kunde man väcka honom. Då var det dags att kolla om han blivit skadad. Marcus mår bättre nu och han har repat sig snabbt från skadorna, dock är han inte samma kille som han var före olckan. Han är inte bara ärrad i ansiktet utan även i personligheten. Livsglädjen är svag och alkoholen blir lätt ett tillhygge, även under veckodagar.

Efter att jag pratat med honom en stund drar jag slutsatsen att han försöker skämta bort verkligheten och hans liv som är påväg ur balans. Det skrämmer mig att jag inte kan göra något åt det. Jag vill liksom göra honom till min bror, läxa upp honom och få honom på fötter, umgås med honom, lära honom saker och ge lite av mina goda sidor till honom. Men det går inte.. Sån är inte verkligheten och verkligheten är inget man heller kan fly ifrån.

Innan jag sticker frågar han om jag vill spela sten-sax-påse med honom.
Självklart! -svarar jag. Gissa vem som vann.

/Alexander Gustavsson

Fotonördar.

Jag är seriös när jag säger att jag är jävligt trött på fotografer. Jag borde varit trött på mig själv, men det är jag inte, för jag har använt samma jävla kamera, med samma trasiga objektiv och skapat mina bilder, alldeles för länge.

Klockan är 07:30 på morgonen, daggen ligger fortfarande som en blöt kristallmatta över gräset. Jag är på väg till skolan och sparkar mig fram på min skateboard längs med vägen som går förbi tennisbanorna och slingrar sig till tågstationen.

Den starka morgonsolen bryter igenom trädkronorna på de stora Popplarna som växer vid Örebäcken. Ljuset bildar ett prickigt mönster på vattenytan det glimmar upp som ett diamanthalsband. Jag sätter ner foten och bromsar in, tar brädan under armen och smyger ner genom buskarna till vattenbrynet. Jag plockar fram min kamera från väskan och börjar blicka bort mot horisonten på bäcken, man kan nu se hur det gröna gräset speglar sig i plattvattnet.

Det är disigt i luften och det bildar ljuspelare på sina ställen. Jag har ett 50mm på kameran och jag vrider bländaren ända till 1,8 för att få ett kort skärpedjup. Jag sitter hukad och fokuserar kameran på en ljuspunkt i vattnet, jag klickar. Jag drar slutartiden ett par snäpp över exponeringsmätarens rekomenderade gräns och klickar igen, jag tittar på skärmen och ja, där satt den!


Passion, små medel och fantasi, vad ska jag med en EOS 1D MK II till? Objektiv för 18 tusen och blixtar för lika mycket? Jag önskar att jag hade råd, för att jag många gånger missat en bild i brist på denna utrustning. Men vad ska jag med det till annars? För att citera min fotolärare "bara för att en författare har en dyr och bra skrivmaskin så blir det ingen bättre bok"

Det är klart att alla ska få försöka, alla måste få prova om de gillar saker. Men tänk om lite, ni kommer aldrig kunna köpa er till snävhet!

Jag orkar inte med fotografsnack, fotosidan, dyra kameror och för lite färdig bild att visa upp.

Helvete