Fotonördar.

Jag är seriös när jag säger att jag är jävligt trött på fotografer. Jag borde varit trött på mig själv, men det är jag inte, för jag har använt samma jävla kamera, med samma trasiga objektiv och skapat mina bilder, alldeles för länge.

Klockan är 07:30 på morgonen, daggen ligger fortfarande som en blöt kristallmatta över gräset. Jag är på väg till skolan och sparkar mig fram på min skateboard längs med vägen som går förbi tennisbanorna och slingrar sig till tågstationen.

Den starka morgonsolen bryter igenom trädkronorna på de stora Popplarna som växer vid Örebäcken. Ljuset bildar ett prickigt mönster på vattenytan det glimmar upp som ett diamanthalsband. Jag sätter ner foten och bromsar in, tar brädan under armen och smyger ner genom buskarna till vattenbrynet. Jag plockar fram min kamera från väskan och börjar blicka bort mot horisonten på bäcken, man kan nu se hur det gröna gräset speglar sig i plattvattnet.

Det är disigt i luften och det bildar ljuspelare på sina ställen. Jag har ett 50mm på kameran och jag vrider bländaren ända till 1,8 för att få ett kort skärpedjup. Jag sitter hukad och fokuserar kameran på en ljuspunkt i vattnet, jag klickar. Jag drar slutartiden ett par snäpp över exponeringsmätarens rekomenderade gräns och klickar igen, jag tittar på skärmen och ja, där satt den!


Passion, små medel och fantasi, vad ska jag med en EOS 1D MK II till? Objektiv för 18 tusen och blixtar för lika mycket? Jag önskar att jag hade råd, för att jag många gånger missat en bild i brist på denna utrustning. Men vad ska jag med det till annars? För att citera min fotolärare "bara för att en författare har en dyr och bra skrivmaskin så blir det ingen bättre bok"

Det är klart att alla ska få försöka, alla måste få prova om de gillar saker. Men tänk om lite, ni kommer aldrig kunna köpa er till snävhet!

Jag orkar inte med fotografsnack, fotosidan, dyra kameror och för lite färdig bild att visa upp.

Helvete