Vattnet bara rinner och rinner. Ner för rutorna dalar droppar som bildar små kanaler över glaset. Det ser ut som kroppsådror, såna grova man får på armarna om man spänner och klämmer till blodflödet uppe vid armhålan.

Det är mörkt ute och i ögonvrån ser jag urmakarens neonskylt blinka rött och gult. Det är på andra sidan vägen, bredvid herrklädesbutiken som ingen handlar i. I det högra fönstret står en skyltdocka som ser så skrämmande ut, den har ramlat och spräckt skallen precis ovanför ögat. Det känns helt skumt att det är mindre än en vecka kvar till julafton. Jag känner knappt av någon julstämninga alls om jag ska vara ärlig. Men det kommer, tomten är där ute och smyger, jag vet det.


Självklart

Jag tittar upp på himlen en kväll. Stjärnorna glimmar som diamanter utslängda på en blå silkesduk. Näsan svider av den bitande kylan men jag bryr mig inte så mycket. Jag trampar snett ibland, för balansen blir förvrängd när man går och sammtidigt kollar upp i himlen. Jag vill ut dit, borra mitt ansikte in i silkesduken och höra musikens klang.

Självklart

Vindarna drar på lite extra och mitt hår blåser upp som en tuppkam

för att sedan lägga sig ner platt igen. Jag står utanför byggnaden

som jag snart ska gå in i och snön den bara faller och faller.

Gulblästrade väggar med bruna lister, det doftar 80-90tal och miljön ser aningen dyster ut.

Bild: Alexander Gustavsson

Bild: Alexander Gustavsson

livsöden...

But then again

Klockan är 11 på kvällen och det är fredag. Jag sitter på en gammal herrcykel vars sadel kanske skulle kunna varit lite mjukare. Skumpandes på pakethållaren, sitter min vän Niklas, jag kan inte se hans ansikte men jag kan lova att han har ro i blicken. Under ena armen har han en surfbräda som pendlar fram och tillbaka likt en vippbräda när vi rullar ner för den ojämna grusbacken. En icakasse gungar fram och tillbaka på mitt styre, i icakassen har vi ett par öl, lite kött och en paket pasta. Vi är på väg hem till Niklas för att laga mat och ladda upp inför lördagens kommande surfing.

När vi börjar närma oss kusten känner man vindpustarna bita sig in i ansiktet. Det är inte långt kvar till Niklas hus nu, vi svänger in mellan nyponbuskarna på den smala vägen som leder ända in till huset.

Jag hade kunnat fortsätta på texten där uppe men det var inte riktigt meningen. Jag ville bara dela med mig av en cykeltur som gav mig pirr i magen av lycka och total illfredställelse. Det är få gånger jag känner så men då var fan allt optimalt. Lagade supergod mat senare och somnade i varsin fotölj med A Breakdown Melody rullandes på tv-skärmen.

Jag tycker att livet är för mycket snack och för lite verkstad. Det är något vi alla borde tänka på, för allt blir vad vi gör det till.

/Alexander Gustavsson

Sova middag i en pensionärskuvös..

Hela livet ägnar vi människor åt en fight mot allt dåligt som finns. Sjukdomar, katastrofer, olyckor, depprissioner osv osv. Först när vi blir lite över 60 år gamla och rynkorna viker sig som vågor över kinderna börjar vi tänka. Hur spenderade jag min livstid? Är jag nöjd med alla val jag gjorde, alla beslut jag tog och alla tillfllen jag tog i akt?

Jag tror att jag skulle bryta ihop om jag vid 60 års ålder kände tidspress inför alla grejor jag inte hunnit göra i livet. Eller så skulle jag göra som alla andra i den åldern, ringa 118118 och fråga efter numret till närmaste byggfirma. Jag hade bett dem bygga ett uterum med värmeslingor i golvet, investerat i en vägg-TV som var lika stor som husfasaden och smällt in den i uterummet. Sen hade jag legat där hela dagarna och låtit transfetterna göra sitt. Varpå jag hade klagat över min fettma och köpt gångstavar som jag raskt hade pumpat mig fram med på stan, helt utan att bry mig om hur jävla dum jag såg ut i spandexshorts och rosa pannband.

Tiden då den första sjukdomen kommit hade blivit jobbig. Det hade bara varit ett virus men jag var svagare nu. Jag hade fått trappa ner på motionerandet och nu blivit tvungen att ta det lugnt i stället. Tröttheten hade smugit sig på och att sova middag blev allt vanligare. Dagen kom då en knöl började bukta ut en bit bakom mitt högra bröst. Prover togs och beskedet var en stor sorg, jag hade fått Cancer. Helvetessjukdomen som jag jag genom livet peppat mig och sagt att aldrig jag skulle få, hade nu brutit ut i min späda kropp. Man kunde känna redan efter första cellgiftsbehandlingen hur det liksom åt sig in på kroppen.

Jag som trodde jag var odödlig, jag hade så jävla fel.

Cancerbölden opererades bort och Inga Månsson är nu 70 år gammal helt frisk från sjukdomen.

Livet är för kort för att man ska hinna stanna upp och tveka

/Alexander Gustavsson

Session.

When life is on repeat it is time to move on.

/Alexander Gustavsson

Tre klick på Marcus.

/Alexander Gustavsson

5 minuter med Niklas Johansson

Vad gör du när du är helt ensam?
Jag brukar bygga saker som dyker upp i mina tankar, antingen i trä, lego eller plast, jag får en kick av det och går in för det som fan. Jag brukar kallas för "fixaren" Jag har bland annat gjort en egen surfbräda, det tog en sommar att slipa till den. Stod ute i trädgården med en öl i handen och sandpappret i andra.

Är du rädd för "the global warming" och dess påstådda effekter? Inte så värst rädd, men vinden kan gå åt helvete. Jag är ju vågsurfare sedan två och ett halvt år tillbaka och har innan dess kitesurfat i ett par år. Jag har kommit att bli lite av en Windguru av att vara surfare och bo i sverige, här är man ju så beroende av hur stark vinden är, riktning och plats. Allt måste klaffa för ett någerlunda surf.

Jag växte upp i Älmhult en Svenssonpräglad småstad där 80 % av invånarna jobbar på IKEA. Nu när jag blivit äldre är den hålan gärna något jag vill komma bort ifrån. Jag kommer om ett par år köpa mig en folkabuss och dra ut i världen för att uppnå maximal frihet. Du kan följa med om du vill?

/Alexander Gustavsson

"Ska vi spela sten-sax-påse?"

Marcus Berg är aningen avslappnad men ändå hetsig när jag träffar honom på ungdomsgården i centrala Båstad.

Marcus fick en lördagkväll för sig att han skulle ha efterfest hemma, under kvällens gång hade han redan förtärt en hel del alkohol och det blev inte bättre ju mer klockan blev. 2 timmar senare får han för sig att han ska rasta sin motorcross och efter att han kört 200 meter från huset hinner han inte veja för en felparkerad bil. När han slängde i sig den sista ölen kunde han långt ifrån ana att denna kväll kanske skulle bli hans sista i livet.

Marcus fördes med ambulans akut in till lasarettet med skallskador och flertalet benfrakturer. Först efter många operationer och många timmar i respirator kunde man väcka honom. Då var det dags att kolla om han blivit skadad. Marcus mår bättre nu och han har repat sig snabbt från skadorna, dock är han inte samma kille som han var före olckan. Han är inte bara ärrad i ansiktet utan även i personligheten. Livsglädjen är svag och alkoholen blir lätt ett tillhygge, även under veckodagar.

Efter att jag pratat med honom en stund drar jag slutsatsen att han försöker skämta bort verkligheten och hans liv som är påväg ur balans. Det skrämmer mig att jag inte kan göra något åt det. Jag vill liksom göra honom till min bror, läxa upp honom och få honom på fötter, umgås med honom, lära honom saker och ge lite av mina goda sidor till honom. Men det går inte.. Sån är inte verkligheten och verkligheten är inget man heller kan fly ifrån.

Innan jag sticker frågar han om jag vill spela sten-sax-påse med honom.
Självklart! -svarar jag. Gissa vem som vann.

/Alexander Gustavsson

Fotonördar.

Jag är seriös när jag säger att jag är jävligt trött på fotografer. Jag borde varit trött på mig själv, men det är jag inte, för jag har använt samma jävla kamera, med samma trasiga objektiv och skapat mina bilder, alldeles för länge.

Klockan är 07:30 på morgonen, daggen ligger fortfarande som en blöt kristallmatta över gräset. Jag är på väg till skolan och sparkar mig fram på min skateboard längs med vägen som går förbi tennisbanorna och slingrar sig till tågstationen.

Den starka morgonsolen bryter igenom trädkronorna på de stora Popplarna som växer vid Örebäcken. Ljuset bildar ett prickigt mönster på vattenytan det glimmar upp som ett diamanthalsband. Jag sätter ner foten och bromsar in, tar brädan under armen och smyger ner genom buskarna till vattenbrynet. Jag plockar fram min kamera från väskan och börjar blicka bort mot horisonten på bäcken, man kan nu se hur det gröna gräset speglar sig i plattvattnet.

Det är disigt i luften och det bildar ljuspelare på sina ställen. Jag har ett 50mm på kameran och jag vrider bländaren ända till 1,8 för att få ett kort skärpedjup. Jag sitter hukad och fokuserar kameran på en ljuspunkt i vattnet, jag klickar. Jag drar slutartiden ett par snäpp över exponeringsmätarens rekomenderade gräns och klickar igen, jag tittar på skärmen och ja, där satt den!


Passion, små medel och fantasi, vad ska jag med en EOS 1D MK II till? Objektiv för 18 tusen och blixtar för lika mycket? Jag önskar att jag hade råd, för att jag många gånger missat en bild i brist på denna utrustning. Men vad ska jag med det till annars? För att citera min fotolärare "bara för att en författare har en dyr och bra skrivmaskin så blir det ingen bättre bok"

Det är klart att alla ska få försöka, alla måste få prova om de gillar saker. Men tänk om lite, ni kommer aldrig kunna köpa er till snävhet!

Jag orkar inte med fotografsnack, fotosidan, dyra kameror och för lite färdig bild att visa upp.

Helvete

"Yo" ryter en mörk röst i vinden, och sedan ett klick av min slutare när jag kramar avtryckaren.

Träffade Robbin för några dagar sedan. Han jobbar som biografmaskinist och jag var hälsade på honom på hans jobb.






Båstads biograf är väldigt charmig och det är något speciellt man fastnar för när man är där.






Då han inte är i maskinrummet så sitter han här, lyssnar på musik och surfar runt.

Såhär ser en bioduk ut när man tittar lite närmre. Den känns som en vaxduk när man tar på den, och är hålig för att ljudet från högtalarna som sitter bakom duken ska komma ut.

Där uppe laddar han filmrullarna.^

Varmt och instängt men helt klart charmigt!

På återseende!

/A.

Hej svej! Nu är bloggen äntligen igång.

Kommer uppdatera så fort jag hinner.