yeah

Sova middag i en pensionärskuvös..

Hela livet ägnar vi människor åt en fight mot allt dåligt som finns. Sjukdomar, katastrofer, olyckor, depprissioner osv osv. Först när vi blir lite över 60 år gamla och rynkorna viker sig som vågor över kinderna börjar vi tänka. Hur spenderade jag min livstid? Är jag nöjd med alla val jag gjorde, alla beslut jag tog och alla tillfllen jag tog i akt?

Jag tror att jag skulle bryta ihop om jag vid 60 års ålder kände tidspress inför alla grejor jag inte hunnit göra i livet. Eller så skulle jag göra som alla andra i den åldern, ringa 118118 och fråga efter numret till närmaste byggfirma. Jag hade bett dem bygga ett uterum med värmeslingor i golvet, investerat i en vägg-TV som var lika stor som husfasaden och smällt in den i uterummet. Sen hade jag legat där hela dagarna och låtit transfetterna göra sitt. Varpå jag hade klagat över min fettma och köpt gångstavar som jag raskt hade pumpat mig fram med på stan, helt utan att bry mig om hur jävla dum jag såg ut i spandexshorts och rosa pannband.

Tiden då den första sjukdomen kommit hade blivit jobbig. Det hade bara varit ett virus men jag var svagare nu. Jag hade fått trappa ner på motionerandet och nu blivit tvungen att ta det lugnt i stället. Tröttheten hade smugit sig på och att sova middag blev allt vanligare. Dagen kom då en knöl började bukta ut en bit bakom mitt högra bröst. Prover togs och beskedet var en stor sorg, jag hade fått Cancer. Helvetessjukdomen som jag jag genom livet peppat mig och sagt att aldrig jag skulle få, hade nu brutit ut i min späda kropp. Man kunde känna redan efter första cellgiftsbehandlingen hur det liksom åt sig in på kroppen.

Jag som trodde jag var odödlig, jag hade så jävla fel.

Cancerbölden opererades bort och Inga Månsson är nu 70 år gammal helt frisk från sjukdomen.

Livet är för kort för att man ska hinna stanna upp och tveka

/Alexander Gustavsson